torsdag 13 september 2012

Sakta men

Säkert har jag "vant" mig vid att "leva" utan pappa,"vant" mig vid att ständigt leva med en smula sorg i mitt hjärta. Gråter det gör jag inte fullt lika ofta som jag har gjort.......det har fått mig att fundera i banor som har jag "glömt" honom?! Nej givetvis har jag inte gjort det!!
Nästa månad är det 2 år sedan han hastigt lämnade oss :-(
Kan inte låta bli att känna lite "skuld" i det hela.....vet ni varför?! För hade jag ringt den kväll en som jag tänkte men det dök annat upp varje gång under eftermiddagen/kvällen som jag skulle ringa.....
Min pappa var envisare än en åsna! Så att få honom att söka för sina diverse "känningar",ja då fick vi stånga oss blodiga!  Hehe! Sån var han min fina pappa,mina barns morfar,Gunans andra hälft <3
Så jag vet var jag fått min envishet ifrån!!

Idag när jag hade lämnat snäckan på fritids så fick jag en som rejäl käftsmäll med saknad rakt i ansiktet,mina tårar bara rann jag kunde inte hejda det!! Är det på detta sättet som man kommer att drabbas nu?! Att man när som och var som bara får en käftsmäll?!

3 kommentarer:

  1. Känner så väl igen mig i de där "käftsmällarna"!
    Min mamma dog i våras och igår var det en doft som fick mig att minnas hur min mamma luktade när man kramade henne....

    SvaraRadera
  2. Åhhhh älskade vän <3

    Jag tänker ofta på att han "hälsade på" hos Snäckan...

    Han är hos dig och det vet du <3

    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja min fina vän. Han är hos oss titt som tätt. Och det gör mig varm i hjärtat.
      Kram <3

      Radera

© Mammatill3.nu 2012 | Blogger Template by Enny Law - Ngetik Dot Com - Nulis